Dagbok från Madeira

Välkommen att ta del av en reseskildring från vår paradisö Madeira. Nadia på kontoret fick ta rygg på de resenärer som åkte på vår danska avdelnings motsvarande resa Mageløse Madeira 17–24 februari 2024. Den danska resans innehåll är med ett par undantag identiskt vår svenska resa Magiska Madeira.

Dag 1: Välkommen till Atlantens gröna ö

Det är ett regnigt och februarikallt Sverige vi lämnar bakom oss, jag och Oscar – en av mina närmaste vänner, när vi beger oss mot Kastrup en tidig lördagsmorgon. Dagens slutdestination är Madeira, och vi är båda två oerhört spända på vad som väntar. Långa sportlovsköer på flygplatsen (och en synnerligen arg österrikisk man) till trots kommer vi ombord på planet, och några timmar senare svänger planet ner mot ön mitt ute i Atlanten.

Vi blir mötta av vår reseledare Rikke, och när alla är komna sätter vi fart mot hotellet. Vi kör genom de tunnlar som genomborrar de höga bergen, och vi får veta av vår reseledare att tunnlarna förenklat transporten på ön avsevärt. Innan tunnlarna byggdes kunde transfertiden, som idag är endast 40 minuter, vara uppemot två timmar på grund av alla omvägar. På ena sidan breder Funchal ut sig med sina tusentals hus som klamrar sig fast på kullarna där de mjukt böjer sig ner mot havet. På andra sidan tornar de gröna bergen upp sig, och långt där uppe ser vi de små linbanevagnarna som tar med nyfikna besökare upp till den lilla byn Monte.

Bild: Den första anblicken av Madeira kan inte göra en något annat än lycklig

Väl framme finns det inget annat alternativ att trivas. Havet glittrar nästan osannolikt mycket från vårt hotellrum på Pestana Ocean Bay All Inclusive i Funchal Lido, och vågorna från det mäktiga världshavet slår in över den vulkaniska stranden med stenar och svart sand. Trots att vi knappt sett någonting av vad ön verkligen har att erbjuda står det ändå klart att här är det naturen som härskar.

Dag 2: En heldag från bananplantage i söder till vilda vågor i norr

Att vakna till vågornas intensiva brus är något alldeles extra, och det är en garanterat bra start på en dag som är fullspäckad med upplevelser. Idag står en heldagsutflykt på schemat, där vi ska ta oss från Madeiras södra kust tvärs igenom hela ön och upp till de nordvästra delarna. Vårt första stopp gör vi i den lilla byn Ribeira Brava. Här hamnar vi mitt i madeiranernas söndagslunk – med undantag för den minst sagt livliga lilla folksamlingen som samlats kring tre musicerande män nere vid strandpromenaden – och när kyrkklockorna ringer kan vi titta in i den vackra kyrkan. Prästen mässar på oförståelig portugisiska och falsksången klingar ljuvt över torget, och det är häftigt att se hur kyrkan är knökfull till sista bänkrad.

Vi tar oss vidare mot Madalena do Mar – den ort som är centrum för öns viktiga bananodlingar. Här på sydkusten avlöser odlingarna varandra, och överallt tronar de ståtliga plantorna med sina gröngula skatter. Faktum är att bananen är just en planta och inte ett träd, vilket Rikke låter oss veta innan hon berättar vidare om hur viktiga bananerna varit för Madeira både historiskt och idag. Hon tar sedan med oss på en kort promenad längs odlingarna, och här kan vi för första gången också se en av öns klassiska levador – bevattningskanalerna som byggdes för att leda vattnet från norr till söder.

Bild: Rikke berättar om öns viktiga bananodlingar och vi får se vår allra första levada

Därefter går färden uppåt, upp längs platån Paul da Serras slingrande vägar till hela 1 300 meters höjd. Vi passerar ovanför molnen innan vi stannar för ett kortare fotostopp. Molnen ligger lätta över dalarna som breder ut sig nedanför oss, och här känns en helt annan kyla än de behagliga 21 graderna vi vant oss vid nere på havsnivån.

Porto Moniz är vårt slutmål för dagen, och hit når vi fram efter att ha tagit oss över bergen och hela vägen ner till havet igen. Det är fascinerande hur vi kan gå från hög höjd till Atlantens blå vågor på bara några minuter, och vår busschaufför José sköter jobbet utmärkt. I Porto Moniz syns Madeiras vulkanartade natur tydligt – inte minst genom de av naturen skapade havsbassängerna. Idag slår vågorna alldeles för hårt för att vi ska kunna få bada, och istället tar vi plats i restaurangen där vi blir serverade friterad espetada – Madeiras välkända dolkfisk som lever på över 1 000 meters djup.

Bild: I Porto Moniz skiftar naturen från frodigt grönt till kargt lavalandskap

Vägen hemåt går via ett antal mindre stopp, bland annat vid det bedårande vattenfallet Véu da Noiva och det lilla samhället São Vicente. De gröna bergen omger oss på alla sidor, och när vi stannar till vid vår sista gång för idag blir det vid utsiktspunkten Encumeada. Här är vi så högt upp att vi kan se havet i olika riktningar, och det är med lungorna fulla av frisk luft som vi nu tar oss tillbaka till hotellet.

Bild: Strålande utsikter på både långt och nära håll – Madeiras fantastiska natur och dess utsökta hantverk i São Vicentes kyrka

Rikke har under dagen berättat om hur det är att leva på Madeira, om den stora korruptionsskandalen som avslöjats bland de styrande bara de senaste veckorna, om skogsbranden som härjat och om den stora översvämningen 2010 som präglade ön i stor utsträckning. Hon har också berättat om madeiranernas lugn och fridfullhet, och under dagen har vi inte sett något som tyder på något annat – inte förrän vi ska försöka få in vår stora buss på den relativt lilla hotellparkeringen. En man i bilen mittemot svarar inte väl på Josés uppmaning om att backa, men till slut backar han – fortsatt gastande inifrån bilen – tillbaka för att släppa fram oss. Han måste vara undantaget som bekräftar regeln.

Tillbaka på hotellet sitter det fint med en stund i solstolen vid poolen, innan vi möter upp Kulturresor Europas svenska reseledare Christel. Tillsammans med hunden Amy tar vi oss till en av strandpromenadernas barer, där vi med utsikt över havet avnjuter en öl medan solen går ner.

Bild: Så ska en solnedgång i februari se ut

Dag 3: Funchalfavoriter

Efter att ha varit ute och sett en liten del av vad Madeira har att erbjuda känns det fint att idag ha Funchal på agendan. Dagen börjar tidigt med att Rikke tar med oss på en stadsrundtur i Madeiras charmerande huvudort Funchal. Vårt hotell Pestana Bay All Inclusive ligger också i Funchal, men i Lidoområdet, vilket bäst kan beskrivas som stadens angränsande strandområde.

Stadspromenaden inleds med att vi promenerar genom en av Funchals många parker. Grönskan är ett av stadens och hela öns verkliga dragplåster, och på plats är det inte svårt att förstå varför. Rikke pekar ut lokala stoltheter, som till exempel jakarandaträdet, som blommar under våren med sina stora blå blommor. Vi går ner mot vattnet och betraktar de enorma kryssningsfartygen som tittar på oss som en stor vägg från havet. Vägen längs vattnet leder fram till Cristiano Ronaldos eget hotell, som byggdes tillsammans med den välkända Pestanafamiljen. Med sin hotellkedja äger de en stor del av alla Madeiras hotell, och naturligtvis var de inte sena att investera när en av världens främsta fotbollsspelare ville hedra sin hemregion. Ronaldo föddes på Madeira, och har tack vare sin långa och gedigna karriär bidragit mycket till öns lokalbefolkning. Idag har han både sitt eget museum, en tillhörande staty och den officiella flygplatsen uppkallad efter sig.

Bild: I Funchal trivs man oavsett om man befinner sig i konservbutiken, i någon av de många parkerna eller i den praktfulla katedralen

Vi vänder upp mot stadens centrum igen och kommer till ännu en park där vi kan titta närmare på de många olika växterna innan vi vandrar vidare mot stadens kyrka. På vägen stannar vi till vid statyn över Madeiras landsfader Zarco. En historisk tillbakablick berättar om svunna tider då portugiserna intog Madeira. Här fanns ingen lokalbefolkning, utan portugiserna kunde lugnt och enkelt befolka ön med den vilda dramatiska naturen som enda fiende att övervinna.

Efter ett besök i den överdådiga kyrkan går vi mot Rådhusplatsen och vidare längs den välkända Santa Maria-gatan med sina färgglada dörrar. Efter den stora översvämningen som drabbade ön i februari 2010 och mängder av hus förstördes beslutades det att man vid återuppbyggnaden skulle låta invånarna själva måla sina dörrar i valfria motiv. Turen slutar vid den välkända saluhallen, där vi kan betrakta färgsprakande frukter i både färsk och torkad form och inte minst den stora fiskhallen där de hiskeligt fula espadorna ligger på rad med sina vassa tänder. Vi tar sedan sikte på terrassen och slår oss ner i den strålande solen. Här får vi en demonstration i hur Madeiras nationaldrink – den läskande och smakrika ponchan – tillverkas. Vår duktiga bartender blandar sockret, spriten och den färska fruktjuicen och häller upp i glasen. Saúde ao Funchal – skål för Funchal!

Bild: Madeiranska delikatesser i mängder på Mercado de los Lavradores – Funchals saluhall

Stadsrundturen går mot sitt slut, och väl nere vid vattnet vandrar jag och Oscar mot piren längs stenstranden. Här inne i stan är inte vågorna lika vilda som hemma på hotellet, så efter några minuters pustande i skuggan tar jag mig ner till vattnet. Atlantens vatten är svalkande efter stadspromenaden i den varma februarisolen. Vi går nyfiket vidare mot det gyllengula gamla fortet som tronar nere vid vattnet några hundra meter bort, och efter en välsmakande lunch (och ännu en poncha) på en närliggande restaurang spanar vi in havsutsikten från fortet på samma sätt som sjöfararna gjort genom historien.

Bild: Dörrarna längs Rua de Santa Maria strålar ikapp med stadens färgrika blomster

Vi vandrar tillbaka in mot stan längs gatan med de färgglada dörrarna, och den här gången tar vi oss tiden att fånga allt på bild som vi vill bevara till senare. En italiensk glass längs gågatan senare bestämmer vi oss för att promenera de dryga fem kilometerna tillbaka till Pestana Bay. På vägen passerar vi förbi det anrika puderrosa hotellet Reids, där vi efter en rekommendation från min mamma sticker in huvudet. Här känns lyxen i väggarna, och utsikten från panoramafönstren och terrassen är minst sagt imponerande. Efter en lång dag i Madeiras huvudort sitter det fint med en lugn hotellkväll och en långdusch. Imorgon är det dags för nya äventyr!

Dag 4: Madeiravin, färskfångad fisk och Madeiras enda gaybar

Ännu en underbar dag på Madeira! Idag står en halvdagsutflykt längs den södra kusten på schemat, och med några bulliga moln på den blå himlen sätter vi fart mot Cabo Girão – den välkända utsiktspunkten några kilometer väster om vårt hotell och Funchal. Vi kommer fram precis innan rusningen drar igång, och när vi kliver ut på den genomskinliga plattformen av plexiglas kan vi se nästan 600 meter rakt ner i havet och kustremsan. Även om sikten inte är hundraprocentigt klar är det svårt att inte imponeras av det totalt vidsträckta havet, som på det här avståndet ser riktigt lugnt och harmoniskt ut.

Bild: Från plattformen vid Cabo Girão är sikten klar ut över den oändliga Atlanten

Vidare går sedan färden mot vinproducenten Vinhos Barbeito. Det har äntligen blivit dags att få bekanta oss med det berömda madeiravinet, och på plats visar ägaren oss runt bland tunnor, silos och löpande band. Med stor kunskap berättar han om det unika och söta vinet, som vanligtvis dricks antingen före eller efter maten. Anledningen till att madeiravinet blir sötare än vanligt vin är att man avbryter jäsningsprocessen tidigare – redan efter 2–4 dagar, medan ett traditionellt bordsvin jäser i ungefär två veckor. Efter rundvisningen blir vi bjudna att sitta ner och får två glas serverade. Vinbonden är så van vid våra grupper att han till och med lärt sig lite svenska. Att resten av våra medresenärer är danska spelar mindre roll – han serverar ändå glasen med frasen ”halvtorr, söt, fem år”.

Bild: Madeiravinet är välkänt även utanför ön, och på plats hos vinproducenten Barbeito förstår vi varför

När alla fått inhandla det de vill ha med sig hem till Skandinavien igen kör bussen mot vårt nästa stopp. Nu är det det lilla fiskeläget Câmara de Lobos som hälsar oss välkomna. Vanligtvis kan man gå strandpromenaden från vårt hotell de cirka tre kilometerna till fiskebyn, men på grund av den senaste tiden ovanligt hårda vågor är promenadvägen avstängd. Väl på plats får vi tid att upptäcka byn på egen hand, och jag och Oscar tar oss upp på den – vad vi kan se – högsta punkten. Här ser vi ut över både hav och land, och på vägen tillbaka mot bussen går vi förbi de färgglada fiskebåtarna i hamnen. Här pågår vardagslivet, och på många sätt känns Câmara de Lobos som något av det mest genuina vi får uppleva på vår resa. Fiskarna kommer in med dagens färskfångade fisk, de tar itu med det nödvändiga underhållet av båtarna och under en annan båt ligger en hund och sover fridfullt.

Bild: I Câmara de Lobos möts vi av hårt arbetande fiskare och dess inte lika hårt arbetande hundar

Lagom till lunch är vi tillbaka på hotellet, och Oscar ger sig iväg på en joggingtur medan jag vilar middag. Efter en lunch på hotellets terrass tar vi sikte på poolen. Vattnet är kallt men uppfriskande. Balkongen kallar på oss, och vi tar med oss ett glas vin och plockar fram våra sällskapsspel. Timmarna flyger förbi, och även när solen har gått ner kastar vi frågorna på de allmänbildande spelkorten fram och tillbaka – en ljuvlig semesterkväll på alla tänkbara vis.

Efter middagen gör vi oss i ordning för att ta en drink på Funchals enda gaybar G point, och även här går timmarna fort. Vi lär känna den 22-åriga venezuelanske bartendern Diego, som berättar om det stora sydamerikanska communityt som finns här på Madeira. Han har flyttat hit med sin familj och bara hunnit bo här i en månad, men han tycker det är svårt med portugisiskan. ”Här på Madeira är det omöjligt att förstå vad de säger. När vi pratar spanska förstår de oss ganska bra, men vi förstår ingenting av vad de säger.” Det är även en bild som Rikke kan bekräfta – den svåra madeiranska dialekten. Trots att hon bott på det portugisiska fastlandet i nästan 30 år och talar flytande portugisiska är accenten svårförståelig. Precis som Diego säger: ”Det är som att de sväljer halva orden”.

Bild: Efter en ljuvlig solnedgång på balkongen sitter det fint med en drink på G point

Om det är någonting man ska smaka på en madeiransk bar är det förstås tequila med smak av banan, så det gör vi. Succén är kanske inte total, men efter en mycket trevlig kväll tar vi oss hem till Funchal Lido för en god natts sömn.

Dag 5: Montes tropiska trädgård och en fartfylld slädtur

I dag är dagen fri att tillbringas på egen hand, och efter några tidiga morgnar tackar vi ödmjukast för möjligheten till en ordentlig sovmorgon. Vi äter en lång frukost och återvänder till rummet för mer välbehövd återhämtning. När hotellets avgiftsfria shuttlebuss sedan avgår mot Funchal under eftermiddagen tar vi plats i sätena med siktet inställt på Monte – den lilla byn som ligger strax norr om Funchal, och framför allt ovanför Funchal. Monte når man nämligen helst med linbanan. I hamnen köper vi linbanebiljetter och tar sedan plats i en av de fräscha, moderna sittvagnarna. Att se Funchal från ovan är magiskt, och den drygt tio minuter långa färden är inget annat än en ren fröjd.

Bild: Både under och efter linbanefärden mot Monte är vyerna vackra

När vi klivit av linbanan går vi mot byns huvudattraktion – Monte Palace Garden. På vår svenska motsvarande resa Magiska Madeira (länk) finns en extrautflykt till Monte inlagd, och därför vill jag åka hit för att reka. Mina förväntningar är höga, men ändå blir jag överbevisad. Palatsträdgården är helt fantastisk. Den är stor – mycket större än jag trodde – varierad, innehållsrik och innehåller inte bara växter i tusental, utan även konst, utställningar och skulpturer. Här finns både asiatiska tempel och vattenfall – och inte minst de lysande färgstarka flamingorna som sträcker ut sig i vattenbrynet i jakt på mat.

Bild: Monte och dess enorma palatsträdgård kan inte göra en besviken

Vi passerar en stentunnel med en skylt som låter oss veta att det här finns en geologisk utställning om jordens stenar och mineraler. Upplysta mot en koboltblå bakgrund ligger de framlagda – lilaglänsande ametister och klara kristaller. Det är häftigt att få se dem på så nära håll, och vi är båda två positivt överraskade av hur mycket trädgården har att erbjuda. Vi säger till varandra att vi önskar att vi hade kommit hit tidigare. Att gå runt här är både inspirerande och rogivande, och tacksamheten är stor gentemot Jose Berardo, mannen som skapade palatsträdgården för Madeiras invånare och turister att njuta av. Här finns hela tiden en ny stig att välja, och bakom varje krök väntar något nytt. Våra mobilkameror jobbar på högvarv, och när vi till slut återvänder till världen utanför trädgården är vi uppfyllda av naturens lugn och vackra färger.

Bild: Det är inte bara växter som får ta plats i trädgården utan även statyer, skulpturer och kakeltavlor i mängder

Ytterligare en av Montes mest spektakulära attraktioner är förstås de anrika slädarna. Vad man ska med en släde till på en tropisk ö kan man förstås undra, men faktum är att slädarna använts i hundratals år. Förr i tiden var det vanligt att Portugals aristokrater och kungligheter tillbringade tid på Madeira, och då begav de sig gärna till Monte för att sedan kunna återvända till Funchal med hjälp av slädarna. De ser ut som små korgar, och vi tar plats i en släde framför två traditionellt klädda slädförare. De tjitttjattar på portugisiska medan de för oss fram längs de branta gatorna i ilfart. För dem är det förstås ingen stor sak, men för oss är det definitivt något utöver det vanliga. Släden kränger och far fram och tillbaka, men våra förare gör att vi känner oss helt säkra. Av oss två är jag nog ett betydligt större fan av slädarna än Oscar, men att ha prickat av det på vår Madeiralista känns både kul och värt besväret.

Tillbaka nere i Funchal ser vi solen färga himlen rosa över hamnen där kryssningsfartygen precis påbörjat sin färd vidare ut i världen, och när mörkret sänker sig över staden är det svårt att önska sig något mer.

Dag 6: Längs levadorna till fots

När solen gryr över Madeira på vår sjätte resdag har det äntligen, till Oscars stora glädje, blivit dags att snöra på sig vandringskängorna. I dag ska vi tillsammans med resten av gruppen ta oss an en klassisk levadavandring – ett måste när man befinner sig här på det natursköna Madeira.

Levadorna är något tämligen unikt för ön, och består av kilometer och åter kilometer av konstgjorda små kanaler som sträcker sig från norr till söder. Kanalerna är idag en integrerad del av Madeiras landskap och kultur, och började byggas redan på 1400-talet av de portugisiska kolonisatörerna för att förse jordbruksmarkerna med vatten. Vattnet samlas in från regn och källor på öns högt belägna delar och leds sedan genom kanalerna till de sydliga regionerna där det används till bevattning av grödor och för att förse invånarna med dricksvatten. Än idag används levadorna som vattenledningar – vilket faktiskt är just precis vad ordet betyder på portugisiska – men dessutom har levadorna blivit en stor turistattraktion. Parallellt längs kanalerna går nämligen stigar som passar utmärkt att vandra på, och det är just det vi ska göra idag.

Bild: Dags att ge sig iväg längs levadan förbi både Madeiras gamla huvudstad Machico och de vilt växande avokadoträden

Vi beger oss till Levada do Caniçal som löper strax ovanför Madeiras första huvudstad Machico. Här sätter vi av i ett behagligt tempo på vår vandring som ska ta oss cirka sex kilometer genom varierad och omväxlande terräng. I början av vandringen går vi förbi utanför folks hus, medan vi i nästa sekund kan blicka ut över de frodiga bergen som tornar upp sig runt Machico, och därefter vandra in i den djupgröna vegetationen. Hela tiden är stigen lätt att följa, och även om man så klart får se sig för för att inte trampa snett är det en mycket enkel vandring. Trots variationen i omgivningarna är terrängen platt, och vi går i ett behagligt tempo. Samtliga resenärer – både jag med mina 28 år, och vår äldsta resenär som klockar in på 93 år – hänger med utan problem. Han tar till och med täten med sina vandringsstavar.

Bild: En paus i solen ger tillfälle att stiftare närmare bekantskap med Madeiras flora och fauna

Längs vägen stannar Rikke till för att peka ut allt från avokadoträd och bergsgetter till odlingslotter med särskilda rotfrukter som odlas just här i jorden som bevattnas av levadorna. Det är ett mycket uttänkt system där man inte betalar för mängden vatten, utan istället för mängden tid som den lilla slussen hålls öppen då vattnet får rinna in till just ditt hem. Rikke berättar om att levadorna är det som kan utlösa madeiranernas verkliga grannfejder – när en granne öppnar sin sluss bortanför sitt eget tidsfönster utan tillåtelse och därmed ställer till det för grannen som bor näst på tur.

Det är en mycket trivsam promenad vi vandrar medan förmiddagssolen blir allt starkare, och efter lite mer än halva vägen slår vi oss ner för en liten vattenpaus. Vi går den sista biten innan vi når fram till snackbaren i Jacaré som markerar avslutningen på vår vandring. Här passar någon på att inta förmiddagens kaffekopp, medan någon annan tycker att det är hög tid för dagens första Coral – den lokala ljusa lagern som släcker törsten utmärkt.

Bild: På en lång rad finns det utrymme att betrakta både spektakulära utsikter och små tempel

Tillbaka på hotellet igen äter vi lunch och vilar upp oss, innan jag ger mig iväg på några närliggande hotellbesök. Det är ju trots allt viktigt att hinna med så mycket som möjligt här på Madeira, och att besöka de andra hotellen vi använder oss av på ön står naturligtvis på att-göra-listan. Jag möter sedan upp Oscar inne i Funchal, och vi betar av den obligatoriska shoppingrundan – naturligtvis med paus för en svalkande glass hos den lokala tillverkaren vid saluhallen. Trots att det nu är sent på eftermiddagen fortsätter folkmängden att strömma förbi runt oss, men den blinda hunden på marken bredvid tar ingen som helst notis om de många besökarna. Efter en lång dag känner vi hur energin tryter, och vi vänder åter mot hotellets lugna vrå medan solen går ner.

Dag 7: Högt ovan molnen och vandring genom laurisilvan

Vår sista heldag på Madeira är kommen, och med den även vår sista heldagsutflykt. Idag ska vi röra oss från hög höjd till kustnivå när vi tar oss från Madeiras tredje högsta punkt Pico do Arieiro hela vägen ner till Porto da Cruz via levadan vid Ribeiro Frio och de välkända trekantshusen i Santana. Dagen inleds med att bussen kämpar sig upp på hela 1 818 meters höjd. När vår färd inleds skiner solen, men ju högre vi kommer, desto tätare blir dimmolnen. Jag tänker att det omöjligt kan vara något att ha, det här stoppet – vi kommer ju ändå inte att se något – men plötsligt, som genom ett trollslag, har vi passerat molnen och befinner oss nu på andra sidan. Nu skiner solen över de totalt enastående vyerna och det är omöjligt att bli något annat än förundrad av de karga miljöerna som nästan påminner om ett månlandskap.

Bild: På Pico do Arieiro möter vi ett helt annat Madeira ovanför molnen

När vi går ut från bussen för att själva ta oss runt på Madeiras tredje högsta punkt slår vinden mot oss med en både stenhård och självklar styrka. På en timmes tid har vi gått från en temperatur på 20–21 grader till knappa 10 grader. Här blåser stormvindarna rent huvudet på mig, och i kombination med utsikten över bergstopparna blir upplevelsen nästintill utomkroppslig. I jakten på ännu bättre utsikter svänger jag runt ett av stenrösena, och vinden lägger sig helt och hållet. Det är helt tyst medan solen värmer mig. Det är magiskt.

Bild: En stund av värmande sol på Madeiras tredje högsta punkt

När vi tar plats i bussen igen bär det neråt i höjd, och vi ska nu få prova på ännu en levada i en helt annan miljö. Nu befinner vi oss mitt i molnen, och dimman som breder ut sig över de mörkgröna bergen och den ljusgröna laurisilvan – Madeiras fantastiska urskog – skapar en otrolig atmosfär. Mina tankar går direkt till Sagan om Ringen, och när vi vandrar de dryga tre kilometerna längs Ribeiro Frio är det svårt att inte vänta sig att en nazgûl plötsligt ska dyka upp bland de virvlande löven. När vi kommer tillbaka ner till huvudvägen får vi lite tid på egen hand innan vi åker vidare. På det lilla kaféet bjuder personalen på hembakad kaka till det färskmalda kaffet (enligt Oscar de mest välspenderade €2,80 på hela resan), och från baren bredvid kommer ett gäng av våra medresenärer ut och hälsar att de precis druckit semesterns bästa poncha.

Bild: På vår andra levadavandring är miljön en helt annan, och vi omges av både småfåglar och urskogen laurisilva

På väg mot vårt lunchstopp stannar vi till vid ett av Santanas traditionella trekantshus. Husen är vita med färgglada fönsterluckor och ett stort triangulärt stråtak som sträcker sig ända ner till marken. Huset som vi får besöka har fått sin ursprungliga inredning bevarad, och här får vi sticka in huvudet och se hur ett traditionellt hem på Madeira kunde se ut förr i tiden. Lunchen intas på en närliggande restaurang med spektakulär utsikt över havet, och därefter tar vi oss ända ner till havsnivån igen för ett kortare stopp i Ponta da Cruz. Här finns ett gammalt romdestilleri där den som vill kan betrakta den stora produktionshallen. Vi betraktar istället vågorna som dramatiskt slår in över kusten, och ser att det här under högsäsong är ett av Madeiras största centrum för surfing. Det är inte helt svårt att förstå med tanke på de enorma vattenmängderna som kastar sig in mot land.

Bild: Santana bjuder på fina utsikter och en titt på de traditionella trekantshusen där lokalbefolkningen bodde förr i tiden

Tillbaka i Funchal Lido möter vi upp vår nyvunne vän Diego och tar en sista öl på en av barerna längs Praia Formosas strandpromenad. Det blir en perfekt avslutning på en lika fantastisk resa, och under vår sista natt på Madeira njuter vi lite extra mycket av att somna till vågornas brus.

Dag 8: Até mais – på återseende!

Det har blivit tid att vända hemåt, och efter frukost checkar vi ut och beger oss mot flygplatsen. Att ta farväl av Rikke känns trist – hon har verkligen satt guldkant på vår resa – men förhoppningsvis kan vi träffa henne igen på något av våra andra spännande Portugaläventyr. När planet lyfter från Madeiras särdeles komplicerat belägna flygplats är det med bravur, men vi kan inte påstå att vi längtar hem till Sverige igen. Madeira har gett oss sol, upplevelser, värme – och inte minst de färger som vi är så svältfödda på så här års i Sverige. Förhoppningsvis får vi gott om tillfällen att återvända till Madeira. Till dess är det bara att lyfta på hatten och tacka för åtta underbara dagar på Atlantens gröna ö.

/Nadia