Skip to main content

Imponerad av Marocko

Ett reseerbjudande till Marocko jag inte kunde tacka nej till

För några år sedan gjorde jag en av mina livs resor till Marocko. Det var tack vare att jag fick syn på ett erbjudande om en paketresa som inkluderade direktflyg, hotell och utflykter i det exotiska landet. Jag hade vid den tidpunkten aldrig rest bortom Europas gränser, men min längtan till, och nyfikenhet för, fjärran land var stark hos mig.

Ända sedan jag var liten hade jag fascinerats av Afrika. I olika TV-program och böcker som skildrade kontinenten hade jag sett bilder på färggranna landskap. Savannerna var enorma och djuren likaså. Kulturen var för mig helt främmande och jag övertygades snabbt om att Afrika var en helt annan värld än den jag kände till, och min dröm var att få uppleva den. 

Så när jag fick syn på det där oslagbara erbjudandet till Marocko, ett land som jag då inte kände till mer än att jag visste att det låg i norra Afrika, var jag oförmögen att tacka nej.

Resor till Marocko. Keramik, te, åsna med vagn, turist vid det stora torget i gamla Marrakech och Badi Palatset.

Hejdå till vardagen i Sverige för ett äventyr i Nordafrika

Resan skulle gå i mars och som så ofta härjade regnet, slasket och snön på hemmaplan vid den här tiden på året. Jag föreställde mig hur jag inom ett par dagar skulle kunna gå i tunnare kläder med en solhatt på huvudet och en kall dryck i handen. Men det smattrandet ljudet från regnet på rutan både avbröt och försvårade mitt dagdrömmande; jag var beredd, jag ville resa nu!

Vi flög direkt från Stockholm till Marocko med Norwegian och när dörren till flygplanet öppnades strömmade en härlig, varm bris in i planet. Fast att det var kolsvart ute var den varma temperaturen påtaglig, vilket fick mig att ifrågasätta mitt förstånd. Det skulle snart visa sig att jag inte bara vande mig vid det nya klimatet, utan trivdes i det som fisken i vattnet. Verkligheten hemma i det kyliga Sverige? Ja, den fick inte följa med mig på resan.  

Världen innanför souken

Jag vaknade upp nästkommande dag av solens ljus. Vi hade fått ett hotell som låg beläget i strandparadiset Agadir, alldeles intill havet, och att brygga en kopp kaffe och gå ut på den stora balkongen blev min nya favoritrutin på resan.

Idag skulle vi bege oss ut på resans första utflykt, till den historiska storstaden Marrakech. Det jag kände till om Marrakech var stadens enormt stora marknadsplats, som jag senare fick lära mig kallades för souk. Mina förväntningar var ändå rätt höga eftersom jag hade fått höra av andra resenärer i gruppen som hade varit i Marrakech tidigare att här fanns i princip ALLT. Mattor i alla tänkbara mönster, marockanska lampor vars ljus bildar vackra reflektioner, kryddor i regnbågens färger och härutöver smycken, kläder och keramik. Jag trodde att en resenär överdrev när hon berättade att hon en gång gått vilse inuti souken, men väl framme var jag själv angelägen om att hålla ihop med mina vänner – vilket skulle visa sig var en omöjlig uppgift eftersom alla spreds med shoppingvinden.

Tyger, mattor, kryddor och föremål inuti souken i Marrakech.
Bild: Allt finns att handla inuti souken i Marrakech

Den levande medinan i Marrakech

Efter ett par timmar inne i souken påminde mina ben och armar mig om att en paus var på sin plats. Helt uppslukad av alla vackra föremål, tyger och glada hälsningar från köpmännen hade jag helt glömt bort att lyssna på min kropps behov. Jag samlade ihop mina vänner, alla lika förtjusta och överlyckliga över deras senaste fynd, och då visaren på klockan visade halv 2 höll vi alla med om att det var dags för lunch. Promenerandes ut från souken visade vi stolt upp våra fynd för varandra. Jag var extra glad över ett stort fat som fullkomligt strålade av färg. Jag hade lyckats pruta ner priset såpass mycket att jag fick det för 100 dirham istället för 300 dirham. Samma morgon hade jag nämligen fått instruktioner från en medresenär om att jag skulle försöka pruta, eftersom det var så kulturen såg ut inne i souken. Jag som inte är bekväm med att förhandla eller spela tuff förvånades över hur bra det hade gått.

I jakten på lunchrestaurang kom vi ut på det stora torget Djemaa El Fna. Jag mindes att vår reseledare hade berättat om torgets livfulla atmosfär och att platsen var hjärtat i Marrakechs gamla stad. Vi kunde se byggnaderna sprida sig ut från torget, och framförallt la våra ögon märke till ett vackert torn. Vi förstod nu varför Marrakech hade fått smeknamnet ”den röda staden” och när vi senare frågade vår reseledare om tornet vi hade sett fick vi lära oss att det var ett av Marrakechs viktigaste landmärken. Tornet som tillhörde den stora moskén Koutoubia fick vi till slut beundra på nära håll under eftermiddagens stadsvandring. Att moskén var så gammal som 900 år och hade inspirerat andra byggnadsverk som bland annar La Giralda i Sevilla i Spanien hade jag ingen aning om!

Keramik i alla möjliga färger på marknaden i Marrakech, Marocko.
Bild: Keramikskålar på marknaden i Marrakech

3 timmars total närvaro – från Agadir till Essaouira

Några dagar in på resan stod en utflykt utmed Marockos kust till hamnstaden Essaouira på programmet. Essaouira var en oupptäckt stad för mig liksom för många andra resenärer i gruppen. Föreställningen jag hade i huvudet var inte alltför olik den jag hade om Marrakech, men så felbevisad jag skulle bli!

Det tog oss cirka tre timmar att köra till Essaouira från vårt hotell i Agadir. En körsträcka som i normala fall kan upplevas som lång, då vi dessutom inte hade tillgång till Internet. Vid frukosten funderade jag på hur jag skulle klara av att åka så långt utan någon som helst underhållning från mobilen. Det är idag en tanke jag skäms över, då det skulle visa sig att de ståtliga Atlasbergen, det öppna havet och de små samhällena utmed vägen var mer än nog för att få mig på andra tankar. När vi körde genom bergspassen var det lugnt och tyst men så fort vi kom in i ett samhälle blev det snabbt mer liv och trängsel på gatorna. Inte för en sekund satt jag uttråkad eller rastlös och när vi kom fram till Essaouira förundrades jag över hur snabbt tre timmar hade passerat.

De röda Atlasbergen i Marocko.
Bild: De röda Atlasbergen i Marocko 

Traditionell, marockansk mat och mer shopping

Till skillnad från den livliga och fartfyllda fläkten Marrakech var Essaouira en lugn och avslappande bris som genast fick mig att känna mig välkommen. Husen här var inte röda, utan ljust vita och både båtarna och dörrarna verkade alla ha blivit målade i en djupblå kulör. Vi började med att utforska piren och något törstiga efter bussfärden stannade vi till vid ett apelsinstånd. Från den trevliga försäljaren kunde vi köpa nypressad apelsinjuice för inga pengar alls och än idag är det en av de godaste juicerna jag har smakat. 

Härefter fortsatte vi in mot Essaouiras medina, gamla stan, och på vägen berättade vår reseledare att vi gick på gator som har blivit världsarvförklarade av UNESCO. Precis som i Marrakech råder det ingen brist på varken keramik, hantverk, tyger eller inredning i Essaouira. Jag som trodde att jag hade släckt min shoppingtörst blev genast exalterad på nytt och jag kunde känna hur det kliade i fingrarna.

Kuststaden Essaouira i Marocko med vita hus, blåa dörrar och Atlanten.
Bild: Vackra Essaouira

Några fynd senare gjorde sig hungern påmind. Vi hade inga problem med att hitta en bra restaurang i Essaouira då gamla stan vimlade av dem. Tidigare på resan hade vår reseledare berättat om Harira – den traditionella, marockanska soppan som ofta innehöll kikärtor, linser och färska grönsaker. Soppan är en vanligt förekommande rätt under Ramadan i Marocko som infaller på våren. Nyfiken som jag var på den lokala matkulturen beställde jag Harira med en kall lemonad till.

Minnen från Marocko

Ytterligare en dag på resan hade passerat och det var dags för oss att vända hemåt. Medan vi klev in i bussen slogs jag av en stark känsla som sa att jag inte var redo att säga hejdå till Essaouira. Vi körde samma underbara kustväg tillbaka till hotellet men den här gången hade vi sällskap av solnedgången. Även om bergslandskapet och de lerfärgade byarna hade haft en röd nyans i dagsljuset så var det inte ett dyft jämfört med nu. Solnedgångens röda sken fick landskapet och husen att lysa i varma och röda toner. Det var minsann magiskt! 

Idag blir jag påmind om min resa till Marocko varje dag av fatet som har fått en central plats i min lägenhet, av skålarna som jag äter frukost i varje morgon och av fotona i bokhyllan. Jag skiner alltid upp när Marocko förs på tal och då och då lockas jag av tanken att resa tillbaka dit. Den dag som jag väl beslutar mig för att återvända kommer det däremot inte krävas ett oslagbart reseerbjudande, för nu vet jag ju att Marocko som resmål i sig är både oslagbart, magiskt och alldeles, alldeles oemotståndligt.

//Jenny

Vi tror du också gillar...

Sök resa

Fyll endast i de fält som är väsentliga för dig
Trustpilot