Skip to main content

Linnea är en av våra duktiga reseledare som tar emot och ledsagar våra gäster genom södra Italiens enastående omgivningar samtidigt som hon delar med sig av sina kunskaper om den italienska kulturen och historien. I vår har hon välkomnat våra gäster på Amalfikusten, och på samma vis som reseledarna gör avtryck på våra gäster - sätter våra varmhjärtade och äventyrslystna resenärer prägel på våra reseledare. I detta inlägg delar Linnea med sig om sin historia om Eskil som med sin livfulla nyfikenhet förlorade sig i Amalfikustens skönhet.  

Första mötet med Amalfikusten

"Vid varje mänskligt möte inträffar en hel del, mer eller mindre påtagliga vibrationer, oftast utan att man vet om varför, varifrån de kommer eller vart de kommer att leda. Ibland är det ett personligt möte som leder till vänskap, vid andra tillfällen, till exempel i jobbsammanhang, leder det till olika slags stämningar i en grupp eller individer emellan. Ibland ger observationer av dessa människor ett intryck av omgivningen som aldrig annars skulle ha noterats. Eskil var en person som inte alltid slöt sig till gruppen, men han observerade allt.

Enligt honom var det trevligt att gruppen fanns där, men Eskil älskade sina egna upptåg och många gånger bar det av på egen hand! Den första dagen, vid den första anhalten på den bedårande Citronstigen mellan Minori och Maiori stod det klart att han inte hade för avsikt att vänta in alla andra i gruppen. Som en pil sköt han iväg! Inte så att han undvek någon, nej det var bara det att han helst ville vara den första att upptäcka. Den som såg och upplevde havsvyerna och den grönskande växtligheten innan någon annan kommit på plats. Liksom som om det fanns lite mer syre i luften att andas vid detta första ögonblicks intryck, ensam.

Eskil promenerade även dagen därpå upp på egen fot till toppen av berget ovan Minori, till det vackra Ravello. Alldeles för många trappsteg för att ens hålla räkningen, men det var det värt för denna upplevelses skull, intalade han sig själv. Och upp på toppen kom han minsann till sist. Medan han insöp atmosfären och tittade på folklivet omkring sig var gruppen på väg uppför de slingriga vägarna i privat buss. Han fick aldrig veta vad som blev sagt av reseledaren och hur skicklig chauffören var, men snart skulle han sluta sig till gruppen och frun för gemensamma äventyr.

Fotovänliga Capri

Vem kan låta bli Capri? Inte någon som älskar natur och fridfull atmosfär! Det kanske inte är det som ön är allra mest känd för, men Eskil hade alltid velat komma till Anacapri med dess vidunderliga utsikt och smekande havsvind. Han ville högst upp på toppen av berget Monte Solaro, liksom reseledaren hade rekommenderat vid informationsmötet dagen innan. Hur skulle det vara att ta bilder från en av världens vackraste öar, ovanifrån? Ett mästerverk skulle kunna skapas med den rätte fotografen bakom den rätta kameran! Kanske skulle han kunna göra en Capri-utställning av de bilder han tog under vistelsen? Den tanken lockade mycket!

Utsikt från Capri vid Amalfikusten.

Bild: Capri

Axel Munthes villa var förgylld med en sagolik trädgård, mycket mer elaborerad än vad Eskil hade kunnat tänka sig! Hur många år och långa timmar måste det inte ha tagit att konstruera denna magiska plats! Ett underverk att beskåda. Eskil tänkte att han och Axel nog skulle ha kunnat komma riktigt bra överens. Kanske skulle även Drottning Viktoria och han haft ett och annat att prata om. Med lite inlevelse kunde han se sig själv promenera omkring med drottningen och Axel.

Dagen därpå var det dags att åka till Amalfi för kultur och shopping! Det var en glad skara som traskade mot bussen, men vart var Eskil? Eskil var naturligtvis på egna villovägar. En vandring från Amalfi skulle det bli, men han föredrog att ta lokalbåten dit. Hur skulle han bäst ta sig mellan Amalfi och tillbaks upp mot Ravello undrade han dagen innan. Reseledaren visade på olika alternativ på den tillgängliga och väl använda kartan, den han alltid bar med sig. Vilken väg vore bäst? Det var en herrans massa trappor att ta, igen, och del av vägen verkade vara trafikerad. Nog vore det bättre att hitta en mer undangömd led?

På vägen upp såg han en stor citronodling med prunkande träd och vars grenar sträckte sig ända in på gångleden. Med ett litet finurligt leende på läpparna sträckte han sig upp för att plocka en, den största citronen av dem alla! Under eftermiddagen sågs reseledaren inte till, vart höll hon hus egentligen? Eskil vankade av och an i hotellreceptionen. Han hade ju en hel del att meddela henne! Precis innan han tänkte ge upp kom hon genom den stora glas dörren. Med henne följdes en varm sommar pust och ljudet av en ilande snabb moped. Eskil nästan sprang fram! Se vad jag hittade på vägen! Reseledaren skrattade redan innan hon kikat ner i papperspåsen. Har du plockat en citron till mig? - undrade hon leendes. Hur kunde du veta det? - undrade en lysande glad Eskil. Jag kunde tänka mig att du lagt på minnet att jag tyvärr inte hade lyckats plocka en citron till Er gäster under denna resas gång! Vilket jag även nämnde första dagen på bussen från Rom, då jag introducerade Er för Amalfikusten samt dess unika citroner!

Mot högre höjder

Eskil såg framför sig sin bestigning av Mont Vesuvius. Det var länge sedan jag besteg en vulkan, sade han högt för sig själv. Denna gång var det en stratusvulkan, och inte vilken som helst, Vesuvius som med sin bördiga omgivning huserade fler än tvåhundra olika däggdjur samt över fyrtio olika slags fjärilar - för att inte tala om ett tjugotal vackra orkidéer! En bestigning på över 1 200 m över havet! Han undrade i sitt stilla sinne om benen skulle bära, men det var inget han skulle säga högt. Eskil hade sedan många år tillbaka problem med både ben, höfter samt sin vänstra fotled men inte hade det hindrat honom hittills att vandra dagligen. Nu bar det av mot vulkanens topp!

Ruinstaden Pompeji med Vesuvius i bakgrunden på resa till Italien.

Bild: Vesuvius

I ett ryck av den instannande bussen vaknade Eskil upp ur drömmarnas värld. Eller var det en dröm? En vinodling med vyer långt över dal och horisontens upptornande berg. Ett gott tecken var att vinet var verkligt och smaken av mineraler från Vesuvius bördiga mark kom att få honom att vakna till! Favoriten var ett rött vin med den lokala druvan Piedi Rossi, samt det vita Lacryma di Christo. Efter ett riktigt skrovmål till vinet var det dags att besöka vinstockarna och se på den vackra utsikten igen. Vem kunde motstå något sådant! Inte Eskil. Sida vid sida med hustrun smög han som ett lodjur igenom plantagen och lyssnade varsamt på den guidning som gavs av en av ägarna. Så duktig hon var på att berätta, och så ung för att ha ett så genuint intresse och ingående kunskap. Detta var klart en familjetradition som gått i arv.

Italienskt byliv i Minori

Eskil fullkomligt älskade den lilla staden Minori. Här fanns ju allt under en och samma bit himmel! En riktig skatt på skattkartan över paradiskusten! Vem hade kunnat ana att ett sådant litet samhälle kunde bjuda på så mycket! Genuina, trevliga lokalbor, äkta lokala varor på restaurangernas menyer, skimrande hav och ett nästan oavbrutet solsken. Till råga på allt; en tillmötesgående hotellpersonal och ett nybyggt hotell. Det enda som fattades var badrumskrokar och några fler klädhängare hade inte ha varit så dumt. Vid den största och enda gågatans slut hade han ofta kikat in i det enastående konditoriet. Det liknade en scen ur Alice i Underlandet och dess Tea Party! Vilka bedårande bakverk, i alla dess färger och former. Han mindes att reseledarens favorit var 'Pera & Ricotta' och därför var det mot just denna bakelse som han styrde kosan, denna sena och lugna eftermiddag.

Minori by vid havet med strand och berg längs Amalfikusten.

Bild: Minori

Vad tjusigt att få se Ravello vid solnedgång. Endast ett fåtal gäster hade nappat på denna extra middagsutflykt och Eskil och hans fina fru var två av dessa nyfikna gäster. Vilken slags musik skulle de få höra tonerna av? En flygel på gaveln till oändlighetens utsikt bådade gott. Sedan var det ju mat med inspiration från hav och vin från lokala vingårdar - hur kunde man välja bort en sådan afton? Det visade sig att kvällen skulle bjuda på allt vad magi heter och att de foton som togs från den lyxiga takterrassen, i ljusrosa kvällsljus, skulle få pryda ett och annat bildspel menade Eskil med ett förnöjt ansiktsuttryck. Han tog en även vacker bild av reseledaren i akt med att beskåda utsikten, som han stolt visade upp för henne. Eskil såg sig omkring och log mot sina medresenärer. Enligt honom enade sig denna kväll med resans toner av den syditalienska unga sommaren, havet och vindarna som medför kärlek till nuet.

På resans sista dag var Pompeji på programmet. Reseledaren räknade in alla på bussen. En gång. Två gånger. Tre gånger! Men vad nu? Ingen hade ju svarat att deras respektive fattades på den frågan någon minut tidigare! Är ni säkra på att ni har era herrar och fruar eller vänner och väninnor med Er? Inget svar. En del nickade och såg undrandes på varandra, men inte ett ord bröt tystnaden. Jo, säger då plötsligt Eskils fru, som om det vore självklart, Eskil kommer inte med i dag, han är på egna upptåg.

Ja, vem vet vad Eskil hade för sig sista dagen? Det vet nog inte någon med säkerhet, men vad gör det om han tog tillfället i akt att leva i sin livsfilosofis tecken? Vid ännu ett upptåg och litet oförglömligt äventyr under ännu en dag på Vidunderliga Amalfikusten..."

Vi tror du också gillar...

Sök resa

Fyll endast i de fält som är väsentliga för dig