Skip to main content

Ett första möte med Andalusien

Málaga ger mig ett varmt välkomnande - trots den sena timman

Det är nattsvart när jag kliver ut genom svängdörrarna på flygplatsen. Omedvetet förbereder jag mig på att huttra till av kyla, då det hade varit en helt normal handling i det höstruskiga Sverige. Men nu var det ju inte till Stockholm som jag hade anlänt, utan till Málaga i södra Spanien, vilket den välkomnande varma vindpusten nu påminde mig om. Jag släpper tanken om kyla och hoppar på bussen som ska ta mig till min destination.

Du känner säkert igen den där känslan av ivrighet över att hinna scanna av en ny destination med blotta ögonen så snart man klivit ut på ny, nationell mark. Men den sena tiden på dygnet hindrade mig från att se det brusande havet, de vita byarna och de mossgröna bergen. Ivrigheten skulle snart omvandlas till frustration. Frustration över det faktum att jag befann mig i ett spanskt paradis, fast som jag ändå inte riktigt kunde få bevittna ordentligt från min fönsterplats i bussen. Min näthinna lyckas endast scanna av de mötande bilarna på motorvägen, som förmodligen var på väg in mot Málaga, och några upplysta hus i närheten av vägen. Länge hann jag dock inte känna mig frustrerad då jag snabbt blev påmind av min granne i bussen att vi faktiskt hade hela resan framför oss och, liksom klyschan lyder, att det är en dag imorgon också.

Framme vid min destination; Hotel Bahia Tropical

Jag hoppar till lite lätt i mitt säte. Under den knappt timslånga bussresan har jag lyckats slumra till och när jag slår upp mina ögonlock på nytt letar mina ögon sig fram till hotellets entré. På stora bokstäver kan jag läsa Bahia Tropical och jag kommer fram till att jag har nått min slutdestination.

Bahia Tropical ligger beläget i den lugna fiskebyn Almuñécar. Beläget längs med Andalusiens kust kan hotellet stoltsera med Medelhavet som sin närmaste granne. Inte för att jag vid min ankomst kunde skåda det blåa, ändlösa havet (på grund av den svarta natten) men ljudet från vågorna som rullar in mot stranden räckte mer än väl som ett välkomnande. Magen pirrar och mina tankar på allt jag kommer att få uppleva skenar, men knappt hinner mitt huvud stryka kudden innan jag faller till sömns.

Att bli väckt av solen

Hade detta varit en vanlig torsdag hade alarmet på min mobil och ljudet av smattrande regn väckt mig. Nu var det ju som tur var inte det. Istället letar sig mjuka solstrålar fram genom mina persienner och jag drar mig inte för att slå upp balkongdörren och välkomna en ny dag trots att dagen precis har börjat gry. Bortanför bergen träder solen fram i sakta mak och kastar glitter på havet. Det är nästan så att man kan ta på stillheten.

Utsikt över bergen, havet och poolen från hotellet Bahia Tropical i Andalusien.

Bild: Utsikten från balkongen

När jag blickar neråt ser jag hur personalen förbereder inför dagens frukostgäster. Servetter viks och salt- och pepparkar ställs ut på samtliga bord. Jag blir påmind om att min mage kurrar, så med fötterna i sandaler och i en enkel sommarklänning är jag mer än redo att möta den ljumma morgontemperaturen.

Idag har jag bestämt mig för att stifta god bekantskap med byn som är mitt säte under semestern; Almuñécar. Redan har jag förstått att staden är en riktig strandpärla och trots att det bor omkring 1900 invånare i centralorten råder det ett påtagligt lugn här. Då hotellet ligger intill fastlandets kust beslutar jag mig för att dagens motion blir de 3 – 4 kilometerna som utgör strandpromenaden som ska leda mig in till stadskärnan. Vetskapen om att det även går lokalbussar längs med promenaden är betryggande, ifall jag mot slutet av dagen skulle behöva vila mina upptäcksfärdsfötter.

Trots den något tidiga timman har strandpromenaden börjat vakna till liv. Jag blir omsprungen av en och annan joggare och framför mig går ett äldre par som av klädseln och kameran att döma är upptäcksfärdssugna turister precis som jag. På min vänstra sida kan jag äntligen se det djupblåa havet bakom palmerna, som vid min ankomst igår gömde sig i den svarta natten. Jag vänder blicken mot min högra sida där butiksägare och cafépersonal precis har påbörjat dagens skift.

Almuñécar - ett av solkustens många guldkorn

När jag blir omkörd av en och annan moped samtidigt som min hörsel börjar registrera det spanska språket allt tätare, inser jag att jag har kommit in till Almuñécars centrum.

Att staden vilar på en kulle, med berg och dalar som skydd i ryggen, märks bl.a. av på lutningarna i de smala gränderna. Jag går förbi ett litet torg där ett monument, rest av stadens grundare - fenicierna, påminner mig om den gamla historia som Almuñécar faktiskt lurar på. Årtusenden av invasioner av bl.a. romare och morer har färgat både utformningen och atmosfären i den tidigare handelsstaden. Detta visar sig inte minst i de många ruinerna och byggnaderna som har fått stå kvar medan nya tapasbarer, souvenirshoppar och banker har tillkommit under decennierna.

Jag känner hur svettpärlorna i pannan blir allt fler och blir påmind om att solen nu står högt på himlen. Vad var klockan? Hade jag i min iver av att hinna se så mycket som möjligt av staden fått mig att helt glömma bort min lunch- och pausklocka? Det verkar så. Jag tackar borgen San Miguel för ett spännande besök bland fängelsehålor och slottssalar och beger mig nedåt igen med siktet inställt på paella. För om det någonsin var tillfälle att smaka den spanska nationalrätten för allra första gången så var det ju nu.

Ett spanskt kök med influenser från havet

Almuñécars närhet till havet och dess läge på kusten som har fått namnet The Tropical Coast har även präglat det lokala köket. Färsk fisk och frukt har fått stort utrymme, både på menyerna i restaurangerna och i stånden inuti den stora saluhallen.

Utan en riktig vetskap om vilken restaurang som jag ska låta få sätta ribban för mina kommande smakupplevelser på resan, kryssar jag från den ena gemytliga uteserveringen till den andra. Mina ögon fastnar tillslut för ett något mindre ställe. För blotta ögat imponerar inte själva inredningen i restaurangen, med de knarrande trästolarna och de tegelmörka väggarna. Men vad som fångar min uppmärksamhet var de helt ljuvliga dofterna. Mitt luktsinne registrerar kryddor som saffran och timjan, och essensen av grillade skaldjur går inte att ta miste på. Jag noterar att det här var ett ställe som även lokalborna trivs att besöka, vilket för mig är ett stort plus. Helt pladask faller jag för grönsaks- och saffranspaellan, och jag grunnar över hur kommande måltider på resan ska lyckas toppa den här…

Spansk paella med grönsaker och saffran. Vitt vin och bröd till. På en uteservering i Almunecar, Spanien.

Bild: Den fantastiskt goda paellan

//Jenny

Vi tror du också gillar...

Sök resa

Fyll endast i de fält som är väsentliga för dig